Det började med en lapp från bostadsrättsföreningen. Fönstren i huset var från 1962 och skulle bytas ut i hela området. Gemensam upphandling, samma modell till alla, färdigt jobb av proffs på löpande band. För de flesta grannar var det enkelt – de betalade avgiften, höll sig undan några dagar och kom hem till nya fina fönster.
Men familjen Johansson i ettan sa nej.
Inte för att de var bråkiga, utan för att pappa Henrik hade en idé. ”Jag kan göra det själv”, sa han vid middagsbordet. ”Det är bara att skruva. Hur svårt kan det vara?”
Mamma Sara la ifrån sig gaffeln långsamt. Hon hade hört de där orden förr. ”Hur svårt kan det vara” hade lett till ett pågående badrumsprojekt som nu gick på sitt tredje år, en gräsklippare som aldrig blivit densamma och en Ikea-bygga som fortfarande stod och lutade.
”Henrik”, sa hon. ”Det är fönster. I hela lägenheten. Plus ytterdörren.”
”Just därför”, sa han med glimten i ögat. ”Tänk vilken känsla när vi är klara. Barnen kommer att minnas det för alltid.”
Barnen, tolvåriga Wilma och nioåriga Leo, tittade upp från sina paddor. De visste inte riktigt vad de skulle minnas, men det lät som något som kunde bli underhållande.
Och så började det.
Första steget var att säga nej till föreningens erbjudande. Det innebar att de själva fick stå för kostnaden, utan grupprabatt, och att de själva måste ordna med allt från rivning till installation. Henrik anmälde sig ändå som egen entreprenör hos föreningen, skrev på papper om ansvar och försäkringar, och kände sig plötsligt väldigt mycket vuxnare än han egentligen var.
Sen bar det av till bygghandeln. Där tog det stopp direkt.
”Vilket U-värde söker ni?” frågade säljaren.
Henrik blinkade. ”Öh… bra? Det vanliga?”
Säljaren suckade inombords, det syntes lång väg, och började förklara skillnaden på två- och treglas, på argongas och varm kant, på trä, aluminium och PVC. Efter fyrtiofem minuter stod de där med en offert på fem fönster och en ytterdörr, och en känsla av att de precis dykt ner i ett kunskapsträsk de inte visste fanns.
”Vi tar det”, sa Henrik med en beslutsamhet han inte kände.
Leveransen kom tre veckor senare, en torsdag eftermiddag. Fönstren stod på pall i hallen och tog upp halva lägenheten. Ytterdörren lutades mot väggen i sovrummet. Leo och Wilma fick sova i vardagsrummet den natten, vilket de tyckte var det bästa som hänt på länge.
Fredag morgon, klockan sju, började slakten.
Det första fönstret i vardagsrummet satt som berget. Henrik svettades, svor och bankade med en kofot samtidigt som Sara höll emot från andra sidan. När det äntligen lossnade och de bar in det gamla fönstret genom lägenheten, upptäckte de att det var betydligt större än de trott. I trappen fastnade det. I tio minuter stod de där, med ett sextiotalsfönster som vägrade samarbeta, medan grannen på tredje våningen försökte ta sig förbi med sin hund.
”Det här går ju bra”, sa Henrik med ett leende som var så falskt att till och med Leo genomskådade det.
Nya fönster skulle i. Det visade sig att hålet i väggen var några millimeter för litet. Några millimeter. En kvarts centimeter. Men en kvarts centimeter som gjorde att fönstret inte gick in. Henrik filade, bankade, svor igen. Sara tog över, filade lite till, bankade försiktigare. Efter två timmar gled det på plats med en suck som om hela huset andades ut.
Resten av helgen flöt på lite bättre. Inte bra, men bättre. Varje fönster hade sin egen personlighet. Ett satt löst, ett för hårt, ett hade en glipa i överkant som krävde en hel rulle fogskum. Ytterdörrar var värst – den vägde som en liten bil och krävde tre personer för att lyftas på plats. Wilma fick hoppa in som extrarbs, och för första gången på hela helgen gjorde hon något annat än att sucka åt sina föräldrar.
Söndag kväll, klockan halv tio, var de klara. Trötta, …


